I hela mitt liv har jag alltid önskat mig en sak. En stor sak.. det är ingenting som jag kan få utav mamma eller pappa. Det är någonting ingen kan få i present. Den är unik, det jag alltid har önskat mig är en äkta vän. En riktig vän som jag kan berätta allt för, som jag är lycklig med, som jag litar på mest av allt. En sån vän som man kallar för bästavän. Sen en dag fick jag dig min ängel. Jag fångade dig! Min vackra prinsessa .. vi började gå på fester, bio, sommarkvällar, kalas, olika stället tillsammans, vi gjorde allt bara du och jag! Det fanns ingenting som vi inte gjorde. Jag var så lycklig på den tiden, jag kände lycka för en gångsskull, jag kände trygghet, jag kände kärlek, jag kände äkta vänskap. Men sen försvann allting? Allt det här fanns längre inte kvar? Allting bara rann ut som sand, vad fan hände? I mer än en hel månad har jag känt mig tom, jag känner sorg, jag känner hat, varför? Jo bara för att jag inte är med dig min ängel. Jag sitter helt för mig själv tillsammans med mina tankar som bara åker runt och runt. Jag frågar mig själv : varför? Vad hände? Vad har jag gjort för fel? Vad kommer att hända nu? Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra utan min bästavän? Jo ingenting. Jag får inga svar, hjärtnan står helt stilla och inte ett enda ord kommer fram. Men på andra sidan tänker jag hur lycklig du är och vad du gör och hur du mår om du överhuvudtaget tänker på  mig eller ens bryr dig om mig? Men det spelar egentligen ingen roll för  om du mår bra och  är lycklig så är jag också det, men jag mår så mycket bättre och är så mycket lyckligare tillsammans med dig. Det som sårar mig mest är att du har förändrats. Det kanske beror på att du har börjat umgås med andra? Eller det kanske är jag som har fel? Det kanske är jag som har förändrats? Jag kanske har blivit tråkig för att jag bara sitter hemma hela dagarna för att jag inte är någonting utan dig? Jag är helt tom, allting står helt stilla, jag hör till och med mina egna andetag från morgon till kväll. Men allt det här kanske bara är en början? Det kanske inte är slut än? Men hur ska detta sluta? Det kan ju inte bli värre än vad det redan är? Om detta kanske bara är en början, hur ska allt detta sluta? Det kanske slutar med att jag inte hör mina andetag längre?  Inte vet jag. Jag gör allt för dig, precis allt! Jag dör och dödar för dig, hellre att jag dör än ett liv utan dig. För du är mitt allt, mitt hjärta, mitt liv, allting! Kan vi bygga upp allting igen? Ska vi verkligen det? För djupa sår är svåra att läka, det tar långt tid. Men hur lång tid? Det kanske tar hela livet? Det kanske aldrig går att läka? Det kanske är omöjligt? Det kanske är lika omöjligt som att hjärtat slutar slå i en vecka och blir begravd och vaknar sedan upp i kistan helt frisk? Eller är det möjligt? Som att sy ett par byxor som är trasiga så dom blir hela igen. Men det är lika möjligt att byxorna går sönder igen på samma ställe igen? Kommer allting bli annorlunda? Hur kommer det att kännas? Det som är jobbigast nu, det som känns tungast i mitt liv just nu är när vi träffas, det känns inte som vi är bästavänner, det känns som om vi båda har gått vidare. Men hur? Hur kan det hända så snabbt? Hur kan det kännas så konstigt? Det vet inte jag svaret på. Funderingar efter funderingar åker i mitt huvud hela tiden. Den frågan som kommer upp mest är : kommer det någonsin bli som förr? Kanske kanske inte. Eller kommer allting bli helt annorlunda? Kommer jag aldrig kunna känna som förr? Kommer det aldrig bli som förr mellan oss igen? Det vet ingen svaret på. Vi två var som ett stearin ljus tillsammans. En stark och klar låga som brann. När stearinen började ta slut blev lågan mindre, tillslut var det bara glöd kvar! På gränsen utav att slockna. Vi väntade och lät glöden släckas. Vi varade på glöden för länge och gjorde ingenting åt det. Ljustet slocknade. Och det går inte att få samma starka låga som i början. Vad ska vi göra? Ska vi låta det vara så och kasta ljuset och skita i det totalt? Och bara låta det vara? Eller ska vi bara ta ett nytt ljus? Är det så lätt? Vi skulle inte ha väntat, vi skulle ha tagit chansen när vi hade den. Vi skulle ha tagit chansen då det höll på slockna så skulle vi säkert få upp samma starka låga igen.
Men nu är ljuset släckt och det är för sent ..